San Diego State University nästa!

Efter att alla dokument äntligen kommit fram efter en liten resa runt jorden (USA -> Sthlm -> Skellefteå -> Malaysia) så kunde jag äntligen börja söka visa till USA. Ansökningar hit och dit, avgifter, foto och allt möjligt. Sällan har man varit så frustrerad, eller vänta? Var det inte precis samma sak när man skulle till Malaysia? Hur som helst så kunde jag äntligen boka tid för intervju på ambassaden. Problemet var bara att jag var tvungen att flyga till Kuala Lumpur för intervjun och lämna passet vid ambassaden. Det var alltså omöjligt att ta sig tillbaka till Kuching innan visat var klart, vilket kunde ta allt från 2-3 dagar till över en vecka. Det går ju att lämna in passet på ett auktoriserat kontor, men dessa finns ju naturligtvis inte på Borneo utan bara i KL, varför vill man posta passet om man ända bor där?

Så det blev en chansning. Det var tisdag kväll och första tiden var torsdag morgon. Klart man tar den, bokar flyg till onsdag kväll och passande hotell. Första tentan nästa torsdag och det är bäst att vara tillbaka innan dess. Sitter och laddar inför intervjun, går igenom vad jag ska säga och i vilken ordning, funderar över vilka frågor som kommer, vad jag kan säga för att skynda på processen, som vanligt över-planerar jag. Efter att jag väntat i ca 1 timme får jag komma fram till intervju. Det första han säger är "Well I'm just going to ask you a few control questions but basically I already approved your visa". Ville inte se kontoutdrag, antagningsbesked, student id från Kuching eller svenska betyg, inget. Han undrade om jag trivs i Malaysia och om jag pluggar i Sverige och sen var det klart. Jag kan hämta passet på måndag. Har för mig att det är ca 3 veckor väntetid på intervju i Sverige och sen tar det en vecka att få passet, men jag kan ha fel.

Sen till det bästa av allt, på fredag morgon bokar jag hotell till måndag och biljett hem. 14:30 på fredag får jag ett sms om att passet redan är klart, ser detta 15:30 men utlämningsstället stängde 15:00...

Nåväl, KL blir bara bättre och bättre för varje dag, så mycket att göra, så mycket mat att äta, så många fulla britter i baren (dvs. gratis öl). I övrigt njuter jag av roomservice och en välfylld bar (Kilkeynny, Bombardier och Guinness på fat). Imorgon blir det lågpris hotell istället men då blir man tvingad ut på stan istället.

Djungelboken??

Denna helgs äventyr kunde ha uteblivit helt, vi blev lite sena till flygplatsen och missade check-in time med tio minuter. Som tur var fick vi snabb hjälp och gick betydligt lugnare mot gate R med boardingpassen i handen. Living on the edge! Planet var inte stort men flygningen gick fint och vi fick till och med fika. Efter att flugit low-cost sedan vi kom hit kändes free juice och macka oerhört lyxigt.

Flygplatsen i Mulu var mini, flygledartornet var lägre än terminalbyggnaden på en våning. Innan vi visste ordet av var vi inne i Mulu national park och bestämde vilka turer vi skulle ta. Det kostade lite mer än beräknat och vi insåg att vi fått ont om slantar. Negativt cash-flow. Lite för negativt insåg vi och beräknade att vi inte skulle ha råd att äta alla måltider. Några ATM finns inte i Mulu! Som tur var hade kvinnan vi checkat in hos missförstått oss och sa nu att det visst gick att betala med credit card, så lugna puckar igen! ”Det ordnar sig, det gör det alltid” som han sjunger den där Timbuktu.

På vårt första äventyr bar det av mot Deer cave och Langs cave. Vår guide Ismail berättade mycket om hur man överlever i djunglen, speciellt om man har fiender där ute. Bland annat sa han att man brukar skjuta söta miniekorrar (riktiga sötbollar,ja de såg faktiskt ut som bollar) som övning för att bli bra skyttar. ”NOOOO!” utbrast jag som inte förstod hur man ens kunde komma på tanken att döda sötbollarna. Ismail började förklara men han såg det som hopplöst och avslutade diskussionen med ”you wouldn’t survive long in the jungle”. Kanske sant men ekorrarna skulle! Vi hade även sällskap av en knasig tant som frågade om allt vi stannade och tittade på var ätbart, även de små sötekorrarna. ”I ate squirrel once” …och där tappade hon all min respekt!

"Oh! Can you eat this?"-tanten i blå mössa :)

Väl framme vid grottorna fick vi häftiga upplevelser. Det går liksom inte att beskriva, det är som att gå runt i en konstutställning i ett mörkt berg och veta att naturen gjorde det här på egen hand. Man fattar inte riktigt även om man får teorin bakom. Deer cave har världens största grottöppning och ja den var enorm. Denna grotta är hem för flera miljoner fladdermöss och därmed också full med bajs. Tittar man upp i taket hänger det kolonier med fladdermöss över ens huvud och kollar man ner ligger där sjöar av bajs, gällde att hålla sig på stigarna. Har man turen på sin sida kan man se fladdermössen flyga ur grottan i spiralformade formationer. Vi satt och väntade på att se detta men gav upp då det blev för mörkt. Ganska häftig känsla att sitta mitt ute i djungeln nedanför ett högt berg och bara vara.

 Efter en välbehövlig middag som var oväntat god (i jämförelse med maten i Bako för några veckor sen) fanns inte mycket mer att göra än att gå tillbaka till doormet där vi hade haft tur och hittat ett eget rum med tre sängar. Hade i och för sig kunnat vara spännande med ombyte men nä.. man vet ju aldrig vad främlingar har för sig om nätterna!

 Lördagen hade ett späckat schema och efter pannkaksfrukost tog vi på egen hand en liten uppvärmningsutflykt till ett fågeltorn ute i skogen. Det var högt och gängligt och knappt några fåglar visade sig men det var ganska mysigt ändå. Sedan bar det av mot canopy walk, vilket innebar att vi skulle gå på smala träbroar 20-30 meter över marken. Det kändes sådär hållbart och gungade rätt bra, tur att man inte är höjdrädd! Vilken upplevelse! Min höjdpunkt på resan. Och måste nämna guiden, hon var himla cool och jag och Madde benämner henne nu som Pocahontas (både på grund av hennes utseende och hennes brinnande intresse för sin skog).

 Efter lunch hoppade vi i en grund träbåt och åkte upp längs floden mot Lagang-grottan. Guiden på denna fast-lane tour var söt och tystlåten men visade oss olika typer av djur både utanför och inuti grottan. Fladdermössen svischade förbi över våra huvuden och mitt inne i grottan släckte vi våra ficklampor och det blev totalmörker. Wow, vi står mitt inne i berget och det enda man hör är fladdermössen och vatten som droppar. Hoppas verkligen ficklamporna går igång igen! Som tur var gjorde de det och vi kunde fortsätta spana på den fantastiska grottan. Kvällen fortsatte med en night tour i mörkret. Vi fick se många konstiga djur och kändes lite som en spökvandring, man visste inte vad som låg och lurade i buskarna. Dessa hittade vi iaf:

Mitt i natten vaknade jag av ett knastrande ljud som blandade sig med syrsornas konstanta spelande (tänk svensk sommarnatt fast fler syrsor). Det knastrande ljudet slutade men jag var övertygad om att mina kex blivit attackerade av en mus men slog bort det och somnade om. När vi vaknade nästa morgon var det två små hål i en annan kexförpackning.  Mys med möss i sängen! Tur att detta var sista natten!

Efter frukost var det dags för båttur igen, den här gången besökte vi först en penanby (urbefolkningsstammmen heter penan i muluområdet) och fortsatte sedan mot wind cave och clear water cave. I wind cave fanns många fina kolonner som man inte fattade hur de ens höll ihop, jättetunna nedtill och stor stenklump på toppen. Häftigt att se! Clear water cave var inte så dum den heller och efter det blev det ett litet dopp i floden. Svensk temperatur på vattnet, oväntat nog. Skönt! Lunch och sedan tillbaka till miniflygplatsen, den här gången i god tid. Med många kilometer i benen var det skönt att komma hem till sängen i Kuching igen. Vi orkade inte ens ut och köpa käk! Men som vanligt, Borneo levererar!

Puss o kram

Annika

Vi har hittat olja!!!

De tre treorna har nu avslutat ännu en spännande resa. De begav sig fulla, inte av öl den här gången utan av förväntan, till det mystiska sultanatet Brunei. Brunei är ett litet oljeproducerande land på knappt 400 000 invånare och ligger på nordvästra Borneo. Landet har styrts av sultanen Hassanal Bolkiah i över 40 år, av hans släkt sedan 1400-talet, och enligt vår egen kung har han en ”otrolig närhet till sitt folk”.

Efter en liten flygtur och en betydligt längre bussresa befann vi oss i huvudstaden Bandar Seri Begawan. För att vara en huvudstad var det förvånandsvärt tyst och lite människor ute för en fredagkväll, kanske beror detta på totalförbudet av alkohol? En liten tur runt stadens centrum fanns det tid för innan det var dags att vila upp sig på stans billigaste hotel inför kommande äventyr.

Tidigt *host*host* nästa morgon korsade vi floden för att ta oss till den lokala marknaden. Om vi upplevde det som att vi blev uttittade på andra resor så slog detta alla rekord. Här pratar vi i nivå med en apa som sitter i en bur, cyklar på en enhjuling, samtidigt som han jonglerar med 3 klasar bananer och spelar fiol. Marknaden var i alla fall som vilken som helst, grönsaker, frukt och levande sköldpaddor och ålar.

Även om det är gångavstånd till nästan allt i staden så finns det vissa sevärdheter som man måsta ta bussen till, och bussystemet i Brunei är väldigt speciellt. Först och främst vet ingen riktigt när de går, eller vilken linje som går var. Sedan är bussarna rätt små med max 25 pax, en chaufför och en biljettkontrollant. Kontrollanten frågar var alla vill åka och om det inte ligger alltför långt ifrån ordinarie rutt så kör de ända fram till passagerarnas bostäder. Kanske har det mystiska bussystemet något att göra med att det finns en bil till varannan person i Brunei. Vi tog i alla fall bussen till Jame mosken, en riktigt fantastisk byggnad med härligt grönområde.

Vi trodde tyvärr det var smart att åka till Brunei under en muslimsk högtid för att kanske se lite festligheter. Vad det egentligen innebar var att mosken var stängd 5 dagar före högtiden för alla icke muslimer. Så vi fick nöja oss med rundvandringen. Som tur var träffade vi lite trevligt folk på vägen.

Innan vi lämnade Kuching fick vi från flera källor höra att om vi skulle till Brunei så var vi tvungna att äta sushi på Excapade. Det skulle tydligen vara den bästa på Borneo. Så med förväntningarna uppe över skyarna vandrade vi vidare längs motorvägen som 3 förrymda djur från zoo. Lite av ett historiskt ögonblick blev det då jag aldrig ätit sushi, någonsin. Smaken var inte helt fel, men låt oss säga att om det var den bästa sushin på Borneo vill jag nog inte smaka den sämre. Madelene och Annika stormtrivdes i alla fall och över lag var det riktigt trevligt.

Nu började vi i alla fall närma oss en av de stora anledningarna till besöket i Brunei, the Empire Hotel.  Ett gigantiskt hotel som byggdes för nästan 7 Milj SEK och har ca 500 rum. Det kändes som att hela byggnaden bara bestod av marmor med vissa delar klädda i guld för att bidra med viss variation. Perfekt bostad för 3 I:are alltså! 2 nätter skulle det bli med en mycket efterlängtad frukostbuffée. Äntligen lite riktigt bröd och ost! Förutom att det är över 50 m i takhöjd finns det flera restauranger, pooler, en bowlinghall, en bio och en spa anläggning som erbjuder ”chocolate rubb”.  

Nästa dag var det dags att besöka de mindre flådiga, men dock så spännande husen i Kampong Ayer, Bruneis vattenstad. Här står hus efter hus på pålar gjutna i floden. Allt ifrån lutande ruckel som förmodligen kommer rasa vilken dag som helst, till nybyggda hus som fortfarande lutar. Nästan 40 000 människor bor här och transport består av taxibåtar som åker i skytteltraffik. Även om det ser primitivt ut finns det affärer, skola, sjukhus och moske.

Over and out!

//Anders

Sol, plugg och knapriga ben!

Nu börjar lovet och semestern på Bali att närma sig, tyvärr gäller det också alla mid term exams. Motivationen att plugga är verkligen inte på topp, konstigt? Det bör nog gå vägen i alla fall, ett fyrfaldigt leve för flervals frågor!

Idag är i alla fall tjejerna i Bako national park och vandrar, får se till att de gör ett inlägg om det när de kommer tillbaka. För mig är det en dag med film och små mängder plugg. Eller film och inget plugg, det beror lite på hur man ser det! Anledningen till att jag inte är med i djungeln och vandrar är att jag har lite svårt att gå.

Jag slutade tidigt igår och tog min nya fina scooter hem till lägenheten. Vädret var strålande och inte alls för varmt, en trevlig stund vid poolen verkade lockande. Jag hade 2 olika hudfärger och tänkte att ryggen skulle bli lite brunare för att jämna ut det hela. I nästan 2 månader har jag klarat mig utan att bränna mig men igår var verkligen inte min dag. Tjejerna åkte direkt på spa efter skolan och jag var själv vid poolen. Lite skön musik och helt plötsligt sover man. Hade inte riktigt koll på klockan men det kändes helt ok, fram tills att jag kom ut ur duschen vill säga. Nu skiftar jag i 3 färger istället och mina ben och min rygg har en fin "knaprig" känsla.

Tycker att man borde lärt sig efter alla semestrar men det verkar som att man alltid åker dit, förr eller senare.

//Anders

I helgen har vi tretreor varit på äventyr i den stora staden på andra sidan vattnet, Singapore!! Efter en kort och billig flygresa (biljetterna kostade bara 150 svenska kronor) och en lång väntan i immigrationskön möttes vi av skyskrapor o fina bilar. I Kuching kör de flesta protonbilar så att se BMW, mercor o sportbilar svischa förbi kändes ovant. Vår taxichaufför var en historia i sig, en stor kines (har nog aldrig sett en så stor kines) som satt o gjorde roliga ljud i komradion hela resan. Lät ganska roligt och ganska snuskigt så det var svårt att hålla sig för skratt. Det gjorde vi tillslut inte heller… stackars stackars stora kines!

Andreas kom och mötte oss på hotellet, så himla kul att träffa honom igen! Halva gänget från plugget samlat mitt i Asien, ganska nice! Vi åkte ner mot Marina Bay Sand området för att äta och kolla in omgivningen. Mycket mysigt att se alla dessa skyskrapor och andra lägre häftiga byggnader upplysta i mörkret. Det var också ganska oväntat hur man reagerade på att se så mycket ”vita” människor, man trodde man kände alla. I Kuching är det inte så vanligt att se européer utan att vi känner dem så i Singapore blev det lite felkopplat i hjärnan.  Ganska skönt att inte bli iakttagen hela tiden heller, i Kuching har man ständig övervakning.

Lördagen började med en liten shoppingtur på City square mall. Lite shopping måste man ju få göra när man är i Singapore även fast vi sagt att vi inte skulle. Vi åkte vidare mot Orchard road men lyckades hålla våra shoppingbegär i schack. Sedan mötte vi upp Julia och Simon som också pluggar I i Linköping och besökte en moské och ett indiskt tempel. Vi besökte också Mustafa som vi hört mycket om. Mustafa är ett varuhus som har öppet dygnet runt och har precis allt, särskilt nöjd bli man nog om man vill ha skjortor som var populära på 70-talet med matchande (jag menar omatchade slipsar), finfina klänningar utan passform och liknande. Gigantiskt stort var det i alla fall.

Efter en mycket behövlig dusch och allmän uppfräschning bar det av till Arabic Road för att käka på en restaurant som Julia kände till. Den var mysig, maten var god och till efterrätt blev det vattenpipa. Kvällen fortsatte på Raffles hotel som är en läcker engelsk kolonialbyggnad, vi enades om att det hade varit ganska fint att bo där både idag och för 100 år sen. Som sig bör beställde vi in Singapore Slings. Blev först lite besviken då det låg massa jordnötsskal över hela golvet. Ska inte ett så flott ställe kunna städa? Vi fick också en stor skål med nötter och jag började göra en lite hög på bordet av mina skal, vilket jag märkte att ingen annan gjorde. Anders skrattade lite åt mig och sa att man ska slänga på golvet. Det var halva nöjet med att vara där, skräpa ner och ingen bryr sig, ganska go känsla!

De fyra D-klassarna fortsatte vidare denna gång i cykeltaxi mot Clarke Quay. Andreas och Madde fick en lite finare kärra (dekorerad med lysande hjärtan och spelandes hög partymusik) och en lite piggare förare. Jag och Anders fick ingen musik och en mycket trött förare som luktade kiss och inte hade helt friska lungor. Funderade ett tag på att ta över tramporna så att han skulle överleva resan. Som tur var gick det bra ändå! Väl vid Clarke Quay åkte flaskorna fram och vi satte oss på den omtalade bron där utbytesstudenterna tydligen förfestar. Som Madde uttryckte det: ” Hade det här varit hemma (Linköping/Borås...vet inte hur det går till i Skellefteå...) hade vi suttit här med fjortonåringarna.” Det var väldigt trevligt och vi träffade faktisk en tidigare bekant från vår KL-vistelse. Någon clubbing blev det inte, vi hade det alldeles för mysigt på bron och kvällen gick väldigt fort.

Trots en relativt stor konsumtion av dricka kvällen innan var vi ganska pigga och glada morgonen efter. Vi tog en taxi till NUS-området för att se hur Andreas bor och pluggar. Det var ett enormt campus. Det hade fått plats med ett tiotal campus Valla på NUS och helt ojämfört med Swinburne Sarawak. Intressant att se hur andra universitet funkar. De hade till och med skollag i handboll, jag blev lite sugen på att byta skola! Vi åkte vidare till U-town där Julia och Simon bor och det var ganska fräscht, kändes lite som att vara på något fint universitetsboende i USA, inte för jag vet hur det är men jag kan tänka mig. Efter en subwaymacka fortsatte vi ner på stan till Singapore flyer som sägs vara världens största observationshjul, vet inte om det är samma sak som pariserhjul men tänk London Eye fast i Singapore.

Det var lite sorgligt att säga hejdå till Andreas efter en så lyckad helg men förhoppningsvis hinner vi ses någon mer gång innan terminen är slut. Vi planerar en shoppinghelg , Anders vill se teater med Kevin Spacey (vem vill inte det?) och jag vill springa Singapore Marathon (inte hela men halva kanske...) så det borde lösa sig. Vi har gjort en lista på hotell vi vill bo på i framtiden (troligtvis om några år då vår ekonomi ser lite ljusare ut...eller jag menar mycket ljusare, förstås.) Det skulle inte vara svårt att låta pengarna rulla här.

1.       Marina Bay Sands

2.       Fullerton Hotel

3.       Raffles Hotel

Hemma i Kuching blir det nog en ganska lugn vecka, vi har mid term tests nästa vecka (fattar inte att halva terminen snart gått, det går för fort!) och det börjar bli dags att fixa registrering för vårens kurser i Linköping. Känns ganska långt borta. Anders skickade iväg ansökan till San Diego i fredags så han kommer inte följa med hem…är lite sugen på att hänga på men jag tror jag ska hålla mig till den ursprungliga planen. Han får fint sällskap där av Per, Pata, Erik och Christopher så det kan ju inte bli annat än nästan lika bra som han har det här och nu!

Puss o Kram
Annika

Hej igen!

Det är tur att jag inte har en egen blogg för då hade det inte blivit mycket uppdatering för er där hemma, men nu kommer i alla fall mitt andra inlägg :) Skrev detta för några dagar sedan så tiden är lite sned.

Livet är allt bra hårt här i Kuching. Hela fyra timmar den här förmiddagen spenderades i skolan, sedan var det raka vägen hem. På med solkräm och bikini för att sedan ta oss hela den långa vägen från våning 15 till våning tre där vi har vårt poolområde. Låg där ett par timmar innan vädret plötsligt slog om till regn och åska. Begav oss då till ett café bredvid där vi bor och tog oss en eftermiddagsfika samtidigt som vi beskådade ovädret. Jag och Anders tyckte att vädret var optimalt för att få massage, så mätta och belåtna begav vi oss till närmaste massör. En och en halvtimmes helkroppsmassage beställde vi och blev väl genomknådade. Dock var det endast Anders som ej fick behålla ett enda plagg på kroppen utan ligga spritt språngande naken med en 20-årig malaysisk tjej över hela honom som vid massagens slutskede böjde sig fram och viskade i hans öra: ”Happy ending, sir?”. Då Anders, artig och försynt som han är, avböjt detta så hon med betydligt högre och smått förolämpad röst: ”Why?”. På detta svarade inte Anders men något happy ending blev det i alla fall inte. Notan för en och en halv timmes helkroppsmassage slutade på en hundring, så massage kommer garanterat bli ett ofta återkommande inslag de närmsta månaderna.

Igår var det World cup i wakeboard här i Kuching. Fasen vad grymma de var! Jag och Annika fick dessutom äran att äta lunch bredvid nya världsmästarinnan och hennes sponsorer. Senare under dagen gick finalen i rodd, där Swinburne University tog hem guldmedaljen i amatörernas heat = många glada lärare och studenter = öl i söndagssolen:)

I fredags lämnade vi Kuching tidigt på morgonen för att bege oss till ett longhouse. För alla er icke allmänbildade människor (<3) kan jag berätta att ett longhouse är en typ av byggnad/hus/skjul som Borneos urbefolkning bodde i och en del av dem fortfarande bor i. Mel, vår guide plockade upp oss och packade in oss i en skumpig van. Första stoppet var en marknad där jag flera gånger trodde att jag skulle få en hjärtattack. Ni som känner mig väl vet att döda djur inte är min starkaste sida om jag lite milt utrycker mig så. Bland alla frukt- och grönsaksstånd låg stora skålar med kycklingfötter men allra värst, råa kycklinghuvuden! Vem f*n köper råa kycklinghuvuden? Käkar man näbben och ögonen eller vad är det frågan om?! Vill inte diskutera detta närmare. 

Marknaden erbjöd även en annan högst ovanlig vara: Uppskuren pytonorm. Mel hade berättat att det förekom försäljning av pyton, men då det är olagligt att döda en sådan eftersom de är fridlysta trodde jag inte att vi skulle se någon utan att försäljarna skulle vara lite diskreta, men inte. Rätt som det var låg där ett par gigantiska pytons framför mig, 10-15 cm i diameter och uppskurna i bitar om 20 cm. Såg helt groteskt ut och jag skulle precis klicka av ett foto då försäljaren förskräckt i sista sekunden hann stoppa mig.

Vid nästa stopp spanade vi in peppar- och chiliodlingar.

Slutligen kom vi fram till båten som skulle ta oss till longhouset. Redigt ostabil och rolig båt och när den lilla 13-åringen som körde gasade upp i planingsfart tänkte vi nog alla att det här kommer att sluta med kapsejsning.

Förvånansvärt nog kom vi dock fram till longhouset oskadda och nästan torra. Vi hade ingen aning vad som skulle vänta oss och det som väntade oss var ganska oväntat, partymusik och risvinsshotar! Därmed dansade vi loss med urbefolkningen som dagen till ära firade ”Malaysia Day”. Blev en riktigt lyckad kväll med mycket teckenspråk (de kunde ingen engelska alls), god mat och massa dans.

Kvällen slutade med att de hjälpe oss att bädda våra sängar och spänna upp myggnät över oss, blev nästan som en prinsessäng. Sov nog inte en sekund den natten, så sjukt mycket ljud! Väggarna var gjorda av bambu och utanför sprang hundar, tuppar, höns och djungeldjur. Kändes som man låg och sov mitt i ett zoo och en gång när tuppen gol var jag helt övertygad han hade kommit insmygandes i mitt myggnät och gapade mig rakt i örat.

Nästa dag åkte vi återigen till våra kompisar orangutangerna. Denna gång fick se en av en gigantisk hane som stundvis kom lite för nära, men han ville nog bara skydda frugan och deras minst sagt söta bebis.

Kram på er! /Madde

Selamat Hari Raya!

Översatt "Glad Eid", är en muslimsk högtid som symboliserar slutet på Ramadan. Om läsarna har sina huvuden med sig så vet ni att Ramadan pågår under augusti. Rent logiskt så borde därför firandet vara över, vilket det är. Nu är det dock så att det världsomfattande fenomenet som startades av amerikanerna efter Sovjets uppskjutning av Sputnik 1957 äntligen nått lägenheten i Kuching. Vi har fått internet! Så därför kommer nu lite smått och gått som vi kanske förbisett tidigare.

Östra Malaysia måste vara en av världens mest toleranta länder när det kommer till religion. Landet har flest helgdagar av alla, alltid är det någon form av festival eller firande på gång. Slutet av Ramadan firas på så sätt att muslimer bjuder in grannar, kollegor och vänner till sitt hem och bjuder på mat under hela dagen. Vi besökte 8 olika hus under 2 dagar. Vi tror att det var 8 i alla fall, efter alla stopp och all mat var man inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk.

Det bästa är i alla fall hur de hanterar alla olika högtider. Nu bjöd alla muslimer in till sina hem, under jul så är det kristnas tur att bjuda tillbaka och under det kinesiska nyåret är det kineserna som lagar maten. En synnerligen Optimal Organisering. I övrigt åker yngre killar runt på små motorcyklar på väg till nästa hus iklädda en färgglad pyjamas, helt klart roligt att se. Tydligen ska det finnas bilder på mig en en grön sådan pyjamas men det verkar som att jag har tappat bort dom...

In other news: så besökte vi ett rehabiliteringscenter för orangutanger och fick se dem på väldigt nära håll under matningen. Alla är vilda och får röra sig hur de vill i skogen men p.g.a. matbrist bjuds det på lite extra.

Man undrar verkligen hur någon kunde tvivla på släktskapet mellan våra raser, de är riktigt smarta små rackare. Funderar också på om Poohl skulle passa i rött hår...

//Anders

River..river..riverside!!

Oj, det har hänt mycket sen sist!

Till att börja med har vi flyttat, här bor vi nu:

Eller kanske inte.. hade säkert varit fint det men vi föredrar vår ljusa och rosa fyra på 15e våningen med utsikt över floden, staden ( och grannarnas sovrum..) och balkong i soluppgång. Andra bidragande orsaker till att vi flyttade in ligger några våningar, ett fint poolområde, gym och 8 glada danskar. Vad mer kan man önska? Känns redan som hemma om inte bättre..                                                                                                                                                                 

Var det då en lätt match för oss att få tag i denna glassiga våning och täcker CSN hela hyran?

Det kan man undra..Vi hade fått ett nummer till danskarnas hyresvärd för att höra om det fanns några lediga lägenheter. Från första dagen i förra lägenheten hade vi pratat om att flytta så vi ringde förstås och blev erbjudna ett möte redan dagen efter. Redan efter att ha sett poolområdet hade vi nog mentalt redan flyttat in. Så efter att ha tittat på själva lägenheten och efter en kortare överläggning nere vid river bank, bestämde vi oss för att flytta in även fysiskt. Och i det här landet är det snabba puckar som gäller så vi kunde redan fått flytta in dagen efter men lugnade oss en dag till. Nya bostaden firades ordentligt med massa mat på Top spot med Central Timur gänget! Fin kväll! Och, nej hyran är lägre och faktiskt t o m betydligt lägre för var och en av oss än våra lägenheter i Linköping. Så var inte oroliga, vi kommer nog ha råd med en hembiljett i januari. Det är planen i alla fall.

Själva flytten gick också hyfsat smidigt. Jag och Madde flyttade allt med hjälp av en surt suckande taxichaufför, han blev inte trevligare av att han inte visste var vår nya lägenhet låg och den enorma mängd packning som han var tvungen att pressa in i sin kära taxibil. Hur har vi lyckats samla på oss allt detta på bara någon vecka? Eller okej, jag måste erkänna, hela resväskan som från Sverige var den enda packningen jag hade var nu efter KL-resan fylld med ENDAST kläder! Inte konstigt att pengarna går åt..

Taxichauffören suckade om möjligt ännu mer när han hjälpte oss lasta ur alla väskor och påsar. Undra vad han hade gjort om vi frågade honom om att bära upp dem till plan 15 också. Vi förlorade en sak under flytten och det var något så ovärderligt som en påse havregryn. Jag vet inte om jag håller taxichauffören som misstänkt där men det är ju inte helt otroligt. Han verkade ju inte ha ätit frukost den dagen så jag ser ett motiv.. Den tanken känns ändå rätt okej, vi förlorade våra havregryn men taxichauffören var säkert mätt och förhoppningsvis glad resten av dagen..

Väl uppe i lägenheten satte vi igång att städa, för i det här landet lämnar man lägenheten som man flyttar ut ur lite i vilket skick man vill och städar (eller ja åtminstone gör vi det, kan inte svära på att alla andra gör det) när man flyttat in. I vår första lägenhet låg t ex mat kvar i kylskåpet tillsammans med en luddig matta av mögel i hela skåpet, mums! Den som får den lägenheten efter oss ska vara glad, så mycket kan jag säga. Om kylskåpet var äckligt behöver jag inte gå in på hur toaletterna där såg ut. I vår nya lägenhet var det inte alls lika illa ska tilläggas och det är vi glada för J Efter att bestämt hur vi skulle bo, var det bara att flytta in grejerna. Då det finns ett glassigt master bedroom har vi bestämt oss för att broderligt dela på tiden i detta lite mer storslagna rum. Madde fick börja, hon ser ut som en prinsessa därinnne J

Helgen har varit ganska hektisk så vi har inte spenderat så mycket tid hemma. Inte hunnit med premiärdoppet i poolen än..

Puss o kram

Annika

¨

Recap: Tre treor till Malaysia

Att säga att fenomenet ”internet”  är välutbyggt i Malaysia vore en kraftig överdrift. För att gå händelserna i förväg illustreras detta väl av vår kontaktperson på universitetet som stolt pekar på en fastklistrad router i taket: Jo, nog har vi trådlöst alltid! Så vid de få tillfällen då vi äntligen kände oss anslutna till den yttre världen var bloggande det sista på tankarna. Snarare handlade det om bankkort som inte fungerade, uteblivna CSN pengar och hot om inkasso från kära Sverige, men nog om detta! Nu är alla problem förbi, vi är i paradiset och inget kunde bli mer perfekt!

Efter några dagar hade vi fixat en lägenhet. Byggnadsdesign och konstruktion är ett intressant ämne som vi säkert kommer att återkomma till. Här tar man hand om mögel genom att använda AC/vädra och badrumsgolvet sluttar uppåt mot golvbrunnen. Med andra ord är vi på jakt efter en ny lya. Penthouse, pool och butler känns inte för mycket begärt för 3 I:are.

Eftersom det var över 2 veckor innan plugget skulle dra igång så bestämde vi oss för en semestertur i Malaysia. Färden gick mot Perhentian Islands för några dagars avkopplande semester och därefter nästan en veckas shoppande och turistande i KL. De Tre Treorna trängde in sig i en liten bungalow med 2 sängar och en madrass på golvet tillsammans med några inneboende i form av ödlor och en spindel av storlek större, om dessa boende bidrog till att betala hyran är fortfarande oklart. Perhentian Kecil höll i alla fall vad den lovat, härliga stränder, varmt vatten, strandrestauranger och snorkling. 

Resan gick vidare mot huvudstaden Kuala Lumpur, de Tre Treorna var mycket förväntansfulla. Utöver förväntan var alla väldigt väldigt hungriga, det här med Ramadan gjorde att det inte fanns något att äta i de mindre turistiga områdena på vägen till KL. Men, men, efter en massa mat väl framme i KL samt en god natts sömn begav de tre treorna sig till Chinatown. Chinatown  består av 2 korslagda gator fullbelamrade med små affärsstånd och butiker. Där säljs allt ifrån souvenirer, kläder, glasögon, elektronik och väskor. Allt så klart väldigt äkta. Här visade Madde upp en överraskande talang, att kunna pruta (personligen tror jag det hade gått lika bra för mig ifall jag hade haft långt blont hår, men det får vi aldrig veta).

Shoppandet fortsatte i KLCC, en av de lite finare galleriorna, direkt i anslutning med Petronas Twin Towers. Ytterliga gallerior ärades med ett besök varav Time Square var den absolut största. 12 våningar,  3 500 000 m² och en inomhusnöjespark.  Spenderandet fortsatte fram tills att pengarna tog slut, tjejernas alltså. Som ”tur” var kunde även mitt mastercard betala klänningar (borde gå att spärra sådant?). När allt gått lite för långt och jag började undra om jag någonsin skulle bli mig själv igen gick det i alla fall att ta en stund för sig själv med en god bok och en Guinness från fat på en av restaurangerna, kyparen var mycket förstående.

Har man besökt KL så känns det lite konstigt att inte besöka symbolen för staden, Petronas Twin Towers. Om inte hela resekassan ska gå åt till de exklusiva biljetterna kan man nöja sig med ett billigare besök på den bro som kopplar tornen samman. Tydligen vore det bra att börja köa tidigt eftersom biljetterna snabbt tar slut. Så 08:00, en halvtimme innan släppet, befann sig Tre Treor i biljettkön, vi var inte först. Efter att ha tillämpat hederlig köteknik från Linköping och optimerat snabbaste vägen flyttades vi fram ca 100 köplatser till nr 124. Inte helt optimalt men med Linköpingsmått en helt acceptabel position. Tyvärr är inte KL Linköping. Fortfarande är vi relativt ovetandes hur kösystemet och biljettförsäljningen fungerade men efter över 4 timmar i kön kunde vi konstatera att den inte är effektiv (funder ni på exjobb inom optimering rekommenderar vi KL och Malaysia i sin helhet). Är ni läsare inte erfarna köare sedan tidigare föreslår vi istället ett besök i KL tower, mycket bättre utsikt, 360^o, och obefintlig kö.

Eftersom vi besökt China Town tänkte vi att ett besök till Little India också vore passande. Det var lite svettigare, lite trängre och luktade curry, men i stort sett samma sak. Vi tittade in lite snabbt i en närbelägen moské också, dock var inte våra kläder passande så vi fick låna (Tips: Konvertera till Islam innan resan så får ni även gå in i moskén).

Hermione, Harry och Luna på väg till campus!

//Anders

Första skoldagen

Hade tänkt börja vår nya blogg med ett inlägg som sammanfattade våra tre första veckor här, men idag har varit en stor dag, nämligen skolstart, så får ta det där sammanfattande inlägget en annan dag.

School time!

Så, imorse gick vi upp tidigt och fick gnugga våra sömndruckna ögon för att infinna oss på vårt nya universitet kl 8.30. Plikttrogna studenter som vi är var vi där i tid (det behöver ju inte nämnas att vi hade misstagit oss om vilken föreläsning vi hade denna morgon, samt att vi varken hade några vettiga block eller pennor med oss i våra väskor som däremot var fyllda med badgrejer för eftermiddagens äventyr).   

  

I alla fall, första föreläsningen var till vår förvåning entreprenörskap. Totalt i ”föreläsningssalen” var vi åtta studenter och en ivrig föreläsare. Till allas lycka (speciellt Anders, Annikas och min samt några danska utbytesstudenter som även var närvarande) var bland det första föreläsaren sa: ”no final exam in this course so it will end in the late november”. Score! Till vår alls olycka var det näst intill omöjligt att höra vad han pratade om resten av timmen. Med en fruktansvärd engelsk dialekt samt att ”föreläsningssalen” var helkaklad, utan några gardiner eller andra ekodämpande föremål, kunde det stundvis likaväl varit kinesiska. Men men, han var trevlig och hade snälla ögon och det sista han bestämde innan det var dags att packa ihop var att vi struntar i morgondagens lektion.

Nästa föreläsning på schemat var Ledarskap. Här hade vi en liten men pratglad malaysisk kvinna till föreläsare som på en skala mellan ett och fem läspade på nivå sex. Fast vi var en grupp på över 60 studenter var hon 80% av tiden vänd mot Annika och mig när hon pratade. Hon uttryckte ordagrant ”I have no friends but I hope that we all can be friends in the end of this course”. Inte heller några final exams i den här kursen. Lika glada blev vi den här gången men kanske inte lika glada som våra danska vänner som var tvungna att fråga en gång till om de verkligen hade hört rätt. 

När jag och Annika hade föreläsning i Ledarskap och hade Anders en minst sagt sval föreläsning i Konstruktionsmaterial. Tydligen satt han och huttrade sig igenom två timmars föreläsande och kom ut blå om läpparna. Stort frågetecken varför air conden måste spruta ut luft i temperatur svensk vinter. Lite roligt också att hans föreläsare hade reserverat de två främsta bänkraderna till sina favvostudenter (som tyvärr inte inkluderade Anders…än).

So long och hoppas att ni alla har det fint!

P&K Madelene