San Diego State University nästa!

Efter att alla dokument äntligen kommit fram efter en liten resa runt jorden (USA -> Sthlm -> Skellefteå -> Malaysia) så kunde jag äntligen börja söka visa till USA. Ansökningar hit och dit, avgifter, foto och allt möjligt. Sällan har man varit så frustrerad, eller vänta? Var det inte precis samma sak när man skulle till Malaysia? Hur som helst så kunde jag äntligen boka tid för intervju på ambassaden. Problemet var bara att jag var tvungen att flyga till Kuala Lumpur för intervjun och lämna passet vid ambassaden. Det var alltså omöjligt att ta sig tillbaka till Kuching innan visat var klart, vilket kunde ta allt från 2-3 dagar till över en vecka. Det går ju att lämna in passet på ett auktoriserat kontor, men dessa finns ju naturligtvis inte på Borneo utan bara i KL, varför vill man posta passet om man ända bor där?

Så det blev en chansning. Det var tisdag kväll och första tiden var torsdag morgon. Klart man tar den, bokar flyg till onsdag kväll och passande hotell. Första tentan nästa torsdag och det är bäst att vara tillbaka innan dess. Sitter och laddar inför intervjun, går igenom vad jag ska säga och i vilken ordning, funderar över vilka frågor som kommer, vad jag kan säga för att skynda på processen, som vanligt över-planerar jag. Efter att jag väntat i ca 1 timme får jag komma fram till intervju. Det första han säger är "Well I'm just going to ask you a few control questions but basically I already approved your visa". Ville inte se kontoutdrag, antagningsbesked, student id från Kuching eller svenska betyg, inget. Han undrade om jag trivs i Malaysia och om jag pluggar i Sverige och sen var det klart. Jag kan hämta passet på måndag. Har för mig att det är ca 3 veckor väntetid på intervju i Sverige och sen tar det en vecka att få passet, men jag kan ha fel.

Sen till det bästa av allt, på fredag morgon bokar jag hotell till måndag och biljett hem. 14:30 på fredag får jag ett sms om att passet redan är klart, ser detta 15:30 men utlämningsstället stängde 15:00...

Nåväl, KL blir bara bättre och bättre för varje dag, så mycket att göra, så mycket mat att äta, så många fulla britter i baren (dvs. gratis öl). I övrigt njuter jag av roomservice och en välfylld bar (Kilkeynny, Bombardier och Guinness på fat). Imorgon blir det lågpris hotell istället men då blir man tvingad ut på stan istället.

Djungelboken??

Denna helgs äventyr kunde ha uteblivit helt, vi blev lite sena till flygplatsen och missade check-in time med tio minuter. Som tur var fick vi snabb hjälp och gick betydligt lugnare mot gate R med boardingpassen i handen. Living on the edge! Planet var inte stort men flygningen gick fint och vi fick till och med fika. Efter att flugit low-cost sedan vi kom hit kändes free juice och macka oerhört lyxigt.

Flygplatsen i Mulu var mini, flygledartornet var lägre än terminalbyggnaden på en våning. Innan vi visste ordet av var vi inne i Mulu national park och bestämde vilka turer vi skulle ta. Det kostade lite mer än beräknat och vi insåg att vi fått ont om slantar. Negativt cash-flow. Lite för negativt insåg vi och beräknade att vi inte skulle ha råd att äta alla måltider. Några ATM finns inte i Mulu! Som tur var hade kvinnan vi checkat in hos missförstått oss och sa nu att det visst gick att betala med credit card, så lugna puckar igen! ”Det ordnar sig, det gör det alltid” som han sjunger den där Timbuktu.

På vårt första äventyr bar det av mot Deer cave och Langs cave. Vår guide Ismail berättade mycket om hur man överlever i djunglen, speciellt om man har fiender där ute. Bland annat sa han att man brukar skjuta söta miniekorrar (riktiga sötbollar,ja de såg faktiskt ut som bollar) som övning för att bli bra skyttar. ”NOOOO!” utbrast jag som inte förstod hur man ens kunde komma på tanken att döda sötbollarna. Ismail började förklara men han såg det som hopplöst och avslutade diskussionen med ”you wouldn’t survive long in the jungle”. Kanske sant men ekorrarna skulle! Vi hade även sällskap av en knasig tant som frågade om allt vi stannade och tittade på var ätbart, även de små sötekorrarna. ”I ate squirrel once” …och där tappade hon all min respekt!

"Oh! Can you eat this?"-tanten i blå mössa :)

Väl framme vid grottorna fick vi häftiga upplevelser. Det går liksom inte att beskriva, det är som att gå runt i en konstutställning i ett mörkt berg och veta att naturen gjorde det här på egen hand. Man fattar inte riktigt även om man får teorin bakom. Deer cave har världens största grottöppning och ja den var enorm. Denna grotta är hem för flera miljoner fladdermöss och därmed också full med bajs. Tittar man upp i taket hänger det kolonier med fladdermöss över ens huvud och kollar man ner ligger där sjöar av bajs, gällde att hålla sig på stigarna. Har man turen på sin sida kan man se fladdermössen flyga ur grottan i spiralformade formationer. Vi satt och väntade på att se detta men gav upp då det blev för mörkt. Ganska häftig känsla att sitta mitt ute i djungeln nedanför ett högt berg och bara vara.

 Efter en välbehövlig middag som var oväntat god (i jämförelse med maten i Bako för några veckor sen) fanns inte mycket mer att göra än att gå tillbaka till doormet där vi hade haft tur och hittat ett eget rum med tre sängar. Hade i och för sig kunnat vara spännande med ombyte men nä.. man vet ju aldrig vad främlingar har för sig om nätterna!

 Lördagen hade ett späckat schema och efter pannkaksfrukost tog vi på egen hand en liten uppvärmningsutflykt till ett fågeltorn ute i skogen. Det var högt och gängligt och knappt några fåglar visade sig men det var ganska mysigt ändå. Sedan bar det av mot canopy walk, vilket innebar att vi skulle gå på smala träbroar 20-30 meter över marken. Det kändes sådär hållbart och gungade rätt bra, tur att man inte är höjdrädd! Vilken upplevelse! Min höjdpunkt på resan. Och måste nämna guiden, hon var himla cool och jag och Madde benämner henne nu som Pocahontas (både på grund av hennes utseende och hennes brinnande intresse för sin skog).

 Efter lunch hoppade vi i en grund träbåt och åkte upp längs floden mot Lagang-grottan. Guiden på denna fast-lane tour var söt och tystlåten men visade oss olika typer av djur både utanför och inuti grottan. Fladdermössen svischade förbi över våra huvuden och mitt inne i grottan släckte vi våra ficklampor och det blev totalmörker. Wow, vi står mitt inne i berget och det enda man hör är fladdermössen och vatten som droppar. Hoppas verkligen ficklamporna går igång igen! Som tur var gjorde de det och vi kunde fortsätta spana på den fantastiska grottan. Kvällen fortsatte med en night tour i mörkret. Vi fick se många konstiga djur och kändes lite som en spökvandring, man visste inte vad som låg och lurade i buskarna. Dessa hittade vi iaf:

Mitt i natten vaknade jag av ett knastrande ljud som blandade sig med syrsornas konstanta spelande (tänk svensk sommarnatt fast fler syrsor). Det knastrande ljudet slutade men jag var övertygad om att mina kex blivit attackerade av en mus men slog bort det och somnade om. När vi vaknade nästa morgon var det två små hål i en annan kexförpackning.  Mys med möss i sängen! Tur att detta var sista natten!

Efter frukost var det dags för båttur igen, den här gången besökte vi först en penanby (urbefolkningsstammmen heter penan i muluområdet) och fortsatte sedan mot wind cave och clear water cave. I wind cave fanns många fina kolonner som man inte fattade hur de ens höll ihop, jättetunna nedtill och stor stenklump på toppen. Häftigt att se! Clear water cave var inte så dum den heller och efter det blev det ett litet dopp i floden. Svensk temperatur på vattnet, oväntat nog. Skönt! Lunch och sedan tillbaka till miniflygplatsen, den här gången i god tid. Med många kilometer i benen var det skönt att komma hem till sängen i Kuching igen. Vi orkade inte ens ut och köpa käk! Men som vanligt, Borneo levererar!

Puss o kram

Annika

Vi har hittat olja!!!

De tre treorna har nu avslutat ännu en spännande resa. De begav sig fulla, inte av öl den här gången utan av förväntan, till det mystiska sultanatet Brunei. Brunei är ett litet oljeproducerande land på knappt 400 000 invånare och ligger på nordvästra Borneo. Landet har styrts av sultanen Hassanal Bolkiah i över 40 år, av hans släkt sedan 1400-talet, och enligt vår egen kung har han en ”otrolig närhet till sitt folk”.

Efter en liten flygtur och en betydligt längre bussresa befann vi oss i huvudstaden Bandar Seri Begawan. För att vara en huvudstad var det förvånandsvärt tyst och lite människor ute för en fredagkväll, kanske beror detta på totalförbudet av alkohol? En liten tur runt stadens centrum fanns det tid för innan det var dags att vila upp sig på stans billigaste hotel inför kommande äventyr.

Tidigt *host*host* nästa morgon korsade vi floden för att ta oss till den lokala marknaden. Om vi upplevde det som att vi blev uttittade på andra resor så slog detta alla rekord. Här pratar vi i nivå med en apa som sitter i en bur, cyklar på en enhjuling, samtidigt som han jonglerar med 3 klasar bananer och spelar fiol. Marknaden var i alla fall som vilken som helst, grönsaker, frukt och levande sköldpaddor och ålar.

Även om det är gångavstånd till nästan allt i staden så finns det vissa sevärdheter som man måsta ta bussen till, och bussystemet i Brunei är väldigt speciellt. Först och främst vet ingen riktigt när de går, eller vilken linje som går var. Sedan är bussarna rätt små med max 25 pax, en chaufför och en biljettkontrollant. Kontrollanten frågar var alla vill åka och om det inte ligger alltför långt ifrån ordinarie rutt så kör de ända fram till passagerarnas bostäder. Kanske har det mystiska bussystemet något att göra med att det finns en bil till varannan person i Brunei. Vi tog i alla fall bussen till Jame mosken, en riktigt fantastisk byggnad med härligt grönområde.

Vi trodde tyvärr det var smart att åka till Brunei under en muslimsk högtid för att kanske se lite festligheter. Vad det egentligen innebar var att mosken var stängd 5 dagar före högtiden för alla icke muslimer. Så vi fick nöja oss med rundvandringen. Som tur var träffade vi lite trevligt folk på vägen.

Innan vi lämnade Kuching fick vi från flera källor höra att om vi skulle till Brunei så var vi tvungna att äta sushi på Excapade. Det skulle tydligen vara den bästa på Borneo. Så med förväntningarna uppe över skyarna vandrade vi vidare längs motorvägen som 3 förrymda djur från zoo. Lite av ett historiskt ögonblick blev det då jag aldrig ätit sushi, någonsin. Smaken var inte helt fel, men låt oss säga att om det var den bästa sushin på Borneo vill jag nog inte smaka den sämre. Madelene och Annika stormtrivdes i alla fall och över lag var det riktigt trevligt.

Nu började vi i alla fall närma oss en av de stora anledningarna till besöket i Brunei, the Empire Hotel.  Ett gigantiskt hotel som byggdes för nästan 7 Milj SEK och har ca 500 rum. Det kändes som att hela byggnaden bara bestod av marmor med vissa delar klädda i guld för att bidra med viss variation. Perfekt bostad för 3 I:are alltså! 2 nätter skulle det bli med en mycket efterlängtad frukostbuffée. Äntligen lite riktigt bröd och ost! Förutom att det är över 50 m i takhöjd finns det flera restauranger, pooler, en bowlinghall, en bio och en spa anläggning som erbjuder ”chocolate rubb”.  

Nästa dag var det dags att besöka de mindre flådiga, men dock så spännande husen i Kampong Ayer, Bruneis vattenstad. Här står hus efter hus på pålar gjutna i floden. Allt ifrån lutande ruckel som förmodligen kommer rasa vilken dag som helst, till nybyggda hus som fortfarande lutar. Nästan 40 000 människor bor här och transport består av taxibåtar som åker i skytteltraffik. Även om det ser primitivt ut finns det affärer, skola, sjukhus och moske.

Over and out!

//Anders

Sol, plugg och knapriga ben!

Nu börjar lovet och semestern på Bali att närma sig, tyvärr gäller det också alla mid term exams. Motivationen att plugga är verkligen inte på topp, konstigt? Det bör nog gå vägen i alla fall, ett fyrfaldigt leve för flervals frågor!

Idag är i alla fall tjejerna i Bako national park och vandrar, får se till att de gör ett inlägg om det när de kommer tillbaka. För mig är det en dag med film och små mängder plugg. Eller film och inget plugg, det beror lite på hur man ser det! Anledningen till att jag inte är med i djungeln och vandrar är att jag har lite svårt att gå.

Jag slutade tidigt igår och tog min nya fina scooter hem till lägenheten. Vädret var strålande och inte alls för varmt, en trevlig stund vid poolen verkade lockande. Jag hade 2 olika hudfärger och tänkte att ryggen skulle bli lite brunare för att jämna ut det hela. I nästan 2 månader har jag klarat mig utan att bränna mig men igår var verkligen inte min dag. Tjejerna åkte direkt på spa efter skolan och jag var själv vid poolen. Lite skön musik och helt plötsligt sover man. Hade inte riktigt koll på klockan men det kändes helt ok, fram tills att jag kom ut ur duschen vill säga. Nu skiftar jag i 3 färger istället och mina ben och min rygg har en fin "knaprig" känsla.

Tycker att man borde lärt sig efter alla semestrar men det verkar som att man alltid åker dit, förr eller senare.

//Anders

I helgen har vi tretreor varit på äventyr i den stora staden på andra sidan vattnet, Singapore!! Efter en kort och billig flygresa (biljetterna kostade bara 150 svenska kronor) och en lång väntan i immigrationskön möttes vi av skyskrapor o fina bilar. I Kuching kör de flesta protonbilar så att se BMW, mercor o sportbilar svischa förbi kändes ovant. Vår taxichaufför var en historia i sig, en stor kines (har nog aldrig sett en så stor kines) som satt o gjorde roliga ljud i komradion hela resan. Lät ganska roligt och ganska snuskigt så det var svårt att hålla sig för skratt. Det gjorde vi tillslut inte heller… stackars stackars stora kines!

Andreas kom och mötte oss på hotellet, så himla kul att träffa honom igen! Halva gänget från plugget samlat mitt i Asien, ganska nice! Vi åkte ner mot Marina Bay Sand området för att äta och kolla in omgivningen. Mycket mysigt att se alla dessa skyskrapor och andra lägre häftiga byggnader upplysta i mörkret. Det var också ganska oväntat hur man reagerade på att se så mycket ”vita” människor, man trodde man kände alla. I Kuching är det inte så vanligt att se européer utan att vi känner dem så i Singapore blev det lite felkopplat i hjärnan.  Ganska skönt att inte bli iakttagen hela tiden heller, i Kuching har man ständig övervakning.

Lördagen började med en liten shoppingtur på City square mall. Lite shopping måste man ju få göra när man är i Singapore även fast vi sagt att vi inte skulle. Vi åkte vidare mot Orchard road men lyckades hålla våra shoppingbegär i schack. Sedan mötte vi upp Julia och Simon som också pluggar I i Linköping och besökte en moské och ett indiskt tempel. Vi besökte också Mustafa som vi hört mycket om. Mustafa är ett varuhus som har öppet dygnet runt och har precis allt, särskilt nöjd bli man nog om man vill ha skjortor som var populära på 70-talet med matchande (jag menar omatchade slipsar), finfina klänningar utan passform och liknande. Gigantiskt stort var det i alla fall.

Efter en mycket behövlig dusch och allmän uppfräschning bar det av till Arabic Road för att käka på en restaurant som Julia kände till. Den var mysig, maten var god och till efterrätt blev det vattenpipa. Kvällen fortsatte på Raffles hotel som är en läcker engelsk kolonialbyggnad, vi enades om att det hade varit ganska fint att bo där både idag och för 100 år sen. Som sig bör beställde vi in Singapore Slings. Blev först lite besviken då det låg massa jordnötsskal över hela golvet. Ska inte ett så flott ställe kunna städa? Vi fick också en stor skål med nötter och jag började göra en lite hög på bordet av mina skal, vilket jag märkte att ingen annan gjorde. Anders skrattade lite åt mig och sa att man ska slänga på golvet. Det var halva nöjet med att vara där, skräpa ner och ingen bryr sig, ganska go känsla!

De fyra D-klassarna fortsatte vidare denna gång i cykeltaxi mot Clarke Quay. Andreas och Madde fick en lite finare kärra (dekorerad med lysande hjärtan och spelandes hög partymusik) och en lite piggare förare. Jag och Anders fick ingen musik och en mycket trött förare som luktade kiss och inte hade helt friska lungor. Funderade ett tag på att ta över tramporna så att han skulle överleva resan. Som tur var gick det bra ändå! Väl vid Clarke Quay åkte flaskorna fram och vi satte oss på den omtalade bron där utbytesstudenterna tydligen förfestar. Som Madde uttryckte det: ” Hade det här varit hemma (Linköping/Borås...vet inte hur det går till i Skellefteå...) hade vi suttit här med fjortonåringarna.” Det var väldigt trevligt och vi träffade faktisk en tidigare bekant från vår KL-vistelse. Någon clubbing blev det inte, vi hade det alldeles för mysigt på bron och kvällen gick väldigt fort.

Trots en relativt stor konsumtion av dricka kvällen innan var vi ganska pigga och glada morgonen efter. Vi tog en taxi till NUS-området för att se hur Andreas bor och pluggar. Det var ett enormt campus. Det hade fått plats med ett tiotal campus Valla på NUS och helt ojämfört med Swinburne Sarawak. Intressant att se hur andra universitet funkar. De hade till och med skollag i handboll, jag blev lite sugen på att byta skola! Vi åkte vidare till U-town där Julia och Simon bor och det var ganska fräscht, kändes lite som att vara på något fint universitetsboende i USA, inte för jag vet hur det är men jag kan tänka mig. Efter en subwaymacka fortsatte vi ner på stan till Singapore flyer som sägs vara världens största observationshjul, vet inte om det är samma sak som pariserhjul men tänk London Eye fast i Singapore.

Det var lite sorgligt att säga hejdå till Andreas efter en så lyckad helg men förhoppningsvis hinner vi ses någon mer gång innan terminen är slut. Vi planerar en shoppinghelg , Anders vill se teater med Kevin Spacey (vem vill inte det?) och jag vill springa Singapore Marathon (inte hela men halva kanske...) så det borde lösa sig. Vi har gjort en lista på hotell vi vill bo på i framtiden (troligtvis om några år då vår ekonomi ser lite ljusare ut...eller jag menar mycket ljusare, förstås.) Det skulle inte vara svårt att låta pengarna rulla här.

1.       Marina Bay Sands

2.       Fullerton Hotel

3.       Raffles Hotel

Hemma i Kuching blir det nog en ganska lugn vecka, vi har mid term tests nästa vecka (fattar inte att halva terminen snart gått, det går för fort!) och det börjar bli dags att fixa registrering för vårens kurser i Linköping. Känns ganska långt borta. Anders skickade iväg ansökan till San Diego i fredags så han kommer inte följa med hem…är lite sugen på att hänga på men jag tror jag ska hålla mig till den ursprungliga planen. Han får fint sällskap där av Per, Pata, Erik och Christopher så det kan ju inte bli annat än nästan lika bra som han har det här och nu!

Puss o Kram
Annika

Hej igen!

Det är tur att jag inte har en egen blogg för då hade det inte blivit mycket uppdatering för er där hemma, men nu kommer i alla fall mitt andra inlägg :) Skrev detta för några dagar sedan så tiden är lite sned.

Livet är allt bra hårt här i Kuching. Hela fyra timmar den här förmiddagen spenderades i skolan, sedan var det raka vägen hem. På med solkräm och bikini för att sedan ta oss hela den långa vägen från våning 15 till våning tre där vi har vårt poolområde. Låg där ett par timmar innan vädret plötsligt slog om till regn och åska. Begav oss då till ett café bredvid där vi bor och tog oss en eftermiddagsfika samtidigt som vi beskådade ovädret. Jag och Anders tyckte att vädret var optimalt för att få massage, så mätta och belåtna begav vi oss till närmaste massör. En och en halvtimmes helkroppsmassage beställde vi och blev väl genomknådade. Dock var det endast Anders som ej fick behålla ett enda plagg på kroppen utan ligga spritt språngande naken med en 20-årig malaysisk tjej över hela honom som vid massagens slutskede böjde sig fram och viskade i hans öra: ”Happy ending, sir?”. Då Anders, artig och försynt som han är, avböjt detta så hon med betydligt högre och smått förolämpad röst: ”Why?”. På detta svarade inte Anders men något happy ending blev det i alla fall inte. Notan för en och en halv timmes helkroppsmassage slutade på en hundring, så massage kommer garanterat bli ett ofta återkommande inslag de närmsta månaderna.

Igår var det World cup i wakeboard här i Kuching. Fasen vad grymma de var! Jag och Annika fick dessutom äran att äta lunch bredvid nya världsmästarinnan och hennes sponsorer. Senare under dagen gick finalen i rodd, där Swinburne University tog hem guldmedaljen i amatörernas heat = många glada lärare och studenter = öl i söndagssolen:)

I fredags lämnade vi Kuching tidigt på morgonen för att bege oss till ett longhouse. För alla er icke allmänbildade människor (<3) kan jag berätta att ett longhouse är en typ av byggnad/hus/skjul som Borneos urbefolkning bodde i och en del av dem fortfarande bor i. Mel, vår guide plockade upp oss och packade in oss i en skumpig van. Första stoppet var en marknad där jag flera gånger trodde att jag skulle få en hjärtattack. Ni som känner mig väl vet att döda djur inte är min starkaste sida om jag lite milt utrycker mig så. Bland alla frukt- och grönsaksstånd låg stora skålar med kycklingfötter men allra värst, råa kycklinghuvuden! Vem f*n köper råa kycklinghuvuden? Käkar man näbben och ögonen eller vad är det frågan om?! Vill inte diskutera detta närmare. 

Marknaden erbjöd även en annan högst ovanlig vara: Uppskuren pytonorm. Mel hade berättat att det förekom försäljning av pyton, men då det är olagligt att döda en sådan eftersom de är fridlysta trodde jag inte att vi skulle se någon utan att försäljarna skulle vara lite diskreta, men inte. Rätt som det var låg där ett par gigantiska pytons framför mig, 10-15 cm i diameter och uppskurna i bitar om 20 cm. Såg helt groteskt ut och jag skulle precis klicka av ett foto då försäljaren förskräckt i sista sekunden hann stoppa mig.

Vid nästa stopp spanade vi in peppar- och chiliodlingar.

Slutligen kom vi fram till båten som skulle ta oss till longhouset. Redigt ostabil och rolig båt och när den lilla 13-åringen som körde gasade upp i planingsfart tänkte vi nog alla att det här kommer att sluta med kapsejsning.

Förvånansvärt nog kom vi dock fram till longhouset oskadda och nästan torra. Vi hade ingen aning vad som skulle vänta oss och det som väntade oss var ganska oväntat, partymusik och risvinsshotar! Därmed dansade vi loss med urbefolkningen som dagen till ära firade ”Malaysia Day”. Blev en riktigt lyckad kväll med mycket teckenspråk (de kunde ingen engelska alls), god mat och massa dans.

Kvällen slutade med att de hjälpe oss att bädda våra sängar och spänna upp myggnät över oss, blev nästan som en prinsessäng. Sov nog inte en sekund den natten, så sjukt mycket ljud! Väggarna var gjorda av bambu och utanför sprang hundar, tuppar, höns och djungeldjur. Kändes som man låg och sov mitt i ett zoo och en gång när tuppen gol var jag helt övertygad han hade kommit insmygandes i mitt myggnät och gapade mig rakt i örat.

Nästa dag åkte vi återigen till våra kompisar orangutangerna. Denna gång fick se en av en gigantisk hane som stundvis kom lite för nära, men han ville nog bara skydda frugan och deras minst sagt söta bebis.

Kram på er! /Madde

Selamat Hari Raya!

Översatt "Glad Eid", är en muslimsk högtid som symboliserar slutet på Ramadan. Om läsarna har sina huvuden med sig så vet ni att Ramadan pågår under augusti. Rent logiskt så borde därför firandet vara över, vilket det är. Nu är det dock så att det världsomfattande fenomenet som startades av amerikanerna efter Sovjets uppskjutning av Sputnik 1957 äntligen nått lägenheten i Kuching. Vi har fått internet! Så därför kommer nu lite smått och gått som vi kanske förbisett tidigare.

Östra Malaysia måste vara en av världens mest toleranta länder när det kommer till religion. Landet har flest helgdagar av alla, alltid är det någon form av festival eller firande på gång. Slutet av Ramadan firas på så sätt att muslimer bjuder in grannar, kollegor och vänner till sitt hem och bjuder på mat under hela dagen. Vi besökte 8 olika hus under 2 dagar. Vi tror att det var 8 i alla fall, efter alla stopp och all mat var man inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk.

Det bästa är i alla fall hur de hanterar alla olika högtider. Nu bjöd alla muslimer in till sina hem, under jul så är det kristnas tur att bjuda tillbaka och under det kinesiska nyåret är det kineserna som lagar maten. En synnerligen Optimal Organisering. I övrigt åker yngre killar runt på små motorcyklar på väg till nästa hus iklädda en färgglad pyjamas, helt klart roligt att se. Tydligen ska det finnas bilder på mig en en grön sådan pyjamas men det verkar som att jag har tappat bort dom...

In other news: så besökte vi ett rehabiliteringscenter för orangutanger och fick se dem på väldigt nära håll under matningen. Alla är vilda och får röra sig hur de vill i skogen men p.g.a. matbrist bjuds det på lite extra.

Man undrar verkligen hur någon kunde tvivla på släktskapet mellan våra raser, de är riktigt smarta små rackare. Funderar också på om Poohl skulle passa i rött hår...

//Anders